Ikväll var det uppvisning med avdelningen för cykla riktigt dålig MTB. Det gick kalasbra: det kom blod, det blev snakebite på latexslangen, avdelningen hade (och det händer typ inte) med sig varken slang eller pump (har ju ALLTID detta annars. ALLTID). Det blev uppvisning i hur man kan ramla och få styret i magen, hur man kan leda sin cykel nedför branta partier och hur man istället för att cykla nedför ett drop kan spd-vurpa och riktigt långsamt och hårt skrapa benet mot en redigt vass stubbjävel. Vi visade hur man kör bredvid ett litet hopp och hur man ramlar i en uppförsbacke samt skrapar upp armbågen och sedan hur man svär lite på sig själv.
—
Varför i heeeela fridens namn gjorde hon på detta viset tänker ni då? Jo, det ska jag minsann berätta för er. Såhär är det:
Fick hänga på grabbarna på teknikpass som utannonserats på fejjan (lycklig över detta, superlycklig och överpepp) och tänkte att jag skulle visa HUR JÄVLA BRA JAG ÄR. Typ, jag kan minsann OCKSÅ åka månntinbajk fort och snyggt, kolla vad bra jag är fast jag är TJEJ, kolla vad rackarns bra jag kan åka så jag får följa med ut och träna med er massor för jag gillar att träna med grabbs som kör FORT så det blir apjobbigt så man blir bättre etcetera och sånt.
Men. Så fick jag med mig mina gamla skor med konstiga klossen under vänster fot istället för mina nya braiga skor och så spände jag mig, var ett nervöst vrak och körde som en påse skridskor och vågade inte ens försöka på grejer som faller i kategorin saker jag borde cykla lätt som en plätt. (“Men herregud älskling”, sa J när jag kom innanför dörren med skrapsår och misärkänningar, “vad du ser ut – har du försökt visa att du är duktig nu igen?”)
—
Hemläxa:
Tagga ned, tagga av, lägg av att försöka visa att jag också kan, för jag kan – bara jag chillar och slutar noja och dumma mig. Jag är grymmingbra och har kört som en dröm de senaste veckorna och det gör inget om man inte sätter allt på första försöket – ingen kommer att komma ihåg de tio minuter senare ändå. Jag tror inte det gäller bara mig, det är säkert fler som känner igen sig. Ibland vill man så galet gärna att man bara sätter käppar i hjulet/pinnar i bakväxeln för sig själv.
Nu chillar vi, sätter lite plåster på såren, sticker iväg till någon cykelaffär som kan hjälpa mig stansa däcken och så kickar vi avdelningen för riktigt dålig MTB. Den får avgå med omedelbar verkan och avgångsvederlag i form av chokladbiskvi utbetalas till avdelningen för självförtroende för den behöver ofta extra omtanke för att inte tappa bort sig.
—
Avdelningen för ironi vill tillägga att det givetvis inte var särskilt illa trots allt. Ibland har man en dålig dag – det hör liksom till, och trots att jag var lite prettoprestationsångestarg på mig själv hade jag kul. Det var ju liksom stig och motljus och superdupersällskap!
